Hejsan allesammans :)

Sitter i mitt kalla rum och fryser nästan ihjäl men jag bryr mig inte,faktum är att mina fingrar är så bortdomnade att jag inte ens känner att jag fryser längre.Min näsa rinner men inte av förkylning och jag lyssnar på siverstein.

Jag försöker samla mina tankar men det snurrar bara inne i mitt huvud och jag känner mig alltmer stressad men till vad har jag ingen aning om.

Det enda jag vet är att jag inte mår bra,psykiskt ialla fall.

Men detta syns inte på utsidan och när jag är bland andra människor.Då är det som om allt försvinner och jag är normal.

Men så fort jag är ensam så är det som om allt kommer ikapp mig och jag brister i gråt utan någon som helst anledning.Jag skakar och snyftar,skriker och ber om att få ett slut på mitt lidande.Det går ju inte för ingen vet bara min bäste och trognaste vän.Hon är allt för mig och jag kan inte överleva utan henne.Ändå mår jag skit.

Jag har nästan fått allt jag har bett om med få undantag och jag har lojala vänner och en underbar familj.Om några månader blir jag faster till råga på allt.Varför känns allt då så jävligt.

Det är som om att jag inte kan förklara hur jag mår inombords.Varför?Skäms jag över mig själv?Är det något som finns inom mig och bryter sig ut för att förgöra mig,något som har växt fram under alla dessa år?

Visst låter det bra,nästan lika bra som inledningen till en bok.Om bara så var men det är det inte.Detta är på riktigt och det är så jag känner mig idag.Jag mår inte alls bra,jag mår för jävligt.Jag har brytit ner mig själv och kurat ihop mig i ett skal med ett hänglås på.Det är ett hänglås av viljan.Bara viljan att bryta mig loss från detta helvete kan låsa upp låset och öppna skalet där jag ligger,ihopkrympen och ber om att få ett slut.

Och hur ska jag få den viljan?

Jo den kom nu,efter att jag pratade med min bäste vän.Hon som jag inte kan leva utan.Jag har bestämmt mig för att inte bryta ner mig själv längre.Det är onödigt och jag är lycklig om jag bara tänker efter och varför måste jag stänga mig själv inne.

Hänglåset jag pratade om,det som bara går att låsas upp med hjälp av viljan.Detta är något som jag tänker göra och jag tänker göra.Här och nu!Jag är så trött på att känna och må som jag gör.

Ha!Hänglåset har öppnats och ut kryper jag,skakig och stel efter att ha legat som en boll ett ganska långt tag.Men jag är på bättre humör och jag känner mig stark.

Jag vet att jag kan klara av detta.Jag vet att jag ska göra detta och jag vet att jag måste börja tro på mig själv.

Det är över,jag både känner och vet det nu.Det känns ända ut i tårna.Mina fingrar domnar inte längre och jag fryser inte.Jag har brytit mig loss från den hemska känsla jag så länge känt.

Jag är mig själv igen,glad och positiv.Det finns en viss längtan som jag inte har känt på länge.

En längtan om att få ändra mig själv.Att sluta tänka negativt och se saker och ting från den positiva sidan.

Jag är Josefine och jag lever livet precis som det ska levas.Nu är det nog med ledsamheter.

Det är ju jul för tusan.Då ska man ju vara glad och vara sig själv.Imorgon köper jag julkappar med min älskade bäste vän.

Så tack Sandra,tack för att du räddar mig.Du är anledningen till att jag lever,andas och är mig själv.Jag tror inte jag hade klarat detta utan dig.Det förstår jag nu.Så jag ska sluta gömma mig och öppna mig upp för dig.

Du är mitt heroin som hjälper mig att stå på benen,som hjälper mig att inse vad som är fel och vad som är rätt.

Vi ses!

PS! Låten övanför är tillägnad till dig Sandra.Kom ihåg det.Jag älskar dig och jag bryr mig.Jag bryr mig så mycket.Yeah totaly!