Jag behöver vara där och jag behöver vara här.Varför ska ens val göra ens liv så komplicerat,varför kan man inte få leva det så enkelt så möjligt.

Just nu behöver jag mannen på bilden men mest av allt behöver jag min vän.Hon är allt jag har och jag är verkligen inte mig själv just nu.

Idag hade jag tänkt att jag skulle prova någonting nytt.Jag ska inte börja detta inlägg med "Hej allesammans :) Idag har jag blablabla..."

Det är väl inget som är intressant att läsa.Att blogga är oerhört viktigt för mig,det förstår jag nu.

För mig är det som en frihetskänsla,det är som om du ger dig själv en chans.Så att blogga är oerhört viktigt för mig,det betyder allt.Den hjälper mig att finna frid när jag är orolig.Den får mig att känna mig lugn när jag är stressad,nervös,rädd,ledsen eller vad som än får mig att inte känna mig som mig själv.

Det här med besökare bryr jag mig inte så mycket om,allyså jag bryr mig inte om hur många besökare jag har.Men det är ju självklart att ett leende växer på ens läppar när man ser att besökarlistan har ökat.Fast detta bevisar ju bara att jag faktiskt bryr mig om att ha besökare,till en viss del.

Att skriva är nyckeln till mina inlägg.Jag vet inte om ni såg det,och jag hoppas den läsaren ser detta,men för några dagar sedan fick jag en kommentar på London Calling.Där skrev personen att jag skriver bra och att jag hade gjort ett fint inlägg.

Detta gav mig ett stort och brett leende på mina läppar och jag blev alldeles varm i kroppen,eftersom kommentaren betydde så himla mycket för mig.Men det var inte det enda jag kände för att en sådan kommentar kan ge en eftertanke.

Jag har besökt andra bloggar förut men jag tycker mest att de skriver så ointressanta saker,bortsett från vissa bloggar som kan få en att förstå att ens problem är ingenting jämfört med de flesta andra.

Men att ha en besökare som skriver en sådan betydelsefull kommentar kan verkligen få en att tänka efter lite.

Kanske borde man själv besöka några bloggar och se om alla är likadana.Nå svaret är ju uppenbart.Det finns ingen blogg som är likadan för alla har vi olika personligheter.Vi kanske påminner om varandra men skulle vi titta närmare på oss så skulle vi snabbt se att våra gemensamma vägar viker av emellanåt för att senare kanske återträffas igen,men bara för att vika av igen.

Våra personligheter är verkligen som en enda stor motorväg.Den är rak och gemensam men här och där kommer vi finna nerfater och det är där vi viker av,men sedan kommer en påfart och vi finner vår gemensamhet igen.

Hehe...Det är konstigt hur livet är uppbygt egentligen.

Såg på One Tree Hill,vet inte varför jag kom in på detta,men speciellt avsintt som jag såg idag fick mig att gråta konstant.Kommer dock inte ihåg vilket avsnitt det var och det kvittar men det handlade om att tre systrar miste sin mamma.Och svaret till varför jag grät var nog för att jag kan ganska lätt leva mig in i andras situationer.Jag vet att detta var inspelat och att det faktiskt inte hände men det spelar ingen roll för även om det hade varit en vän,en far,en mor,en bror eller en syster som hade dött,så hade jag gråtit.

För att mista någon av de personerna som jag rabblade upp är något jag inte vill uppleva men som jag troligtvis kommer att få uppleva.Att jag inte skulle gråta nu när jag skriver detta inlägget är knäppt men jag har tårarna i ögonen.Men istället föör att låta de tippa över kanten så håller jag de tillbaka.Det är dumt men jag äär så trött på att känna mig så sårbar.

Hur jag än lever min dag så känner jag var endaste jäkligaste dag att jag har så otroligt mycket ilska som ligger begravt inom mig,väntar på att få bryta sig ut och förgöra mig.Begrava mig i brinnande lågor och plåga mig tills jag ger upp.Men ilska är inte det ända som ligger begravt inom mig,där finns smärta,ledsamhet och såklart rädsla.

Men vem ska jag prata med om detta,jag kan inte,det går inte,jag vill inte.Jag vill stänga det inne...

Och jag ska sluta att klaga för att för några sekunder sedan fick jag veta av min mor att min bror tjej ska börja föda.

Jag kan knappt fatta,det snart är jag faster.Det är som om allt föll nerför mig,som om all min olycklighet som jag bär på ibland bara försvann,bara sådär.

Nu gråter jag,men det är tårar av lycka.Allting är perfekt nu och jag hoppas att allt går bra.

Ska gå nu,vi ses.

Tja! 

Så vad tycker ni om min nya header som jag gjorde för några minuter sedan.Den där hemsidan är ju jättebra enligt mig.

Om det är något ni undrar så är det bara att fråga.

Ha det bra :)

Tja!

Hej hej allesammans :)

Lyssnar på en låte som väcker så mycket minnen men framförallt så var jag ju inne på internet igår för att jag hade tråkigt.Är ju fortfarande sjuk men hur som helst fastnade jag framför bilder på mitt favoritband.Och jag fann så många söta,sjuka,roliga och mest underbara bilder som jag förvisso har sparat på datorn.

Så Sandra när du ser det här och när vi känner oss bättre så måste du se de.Jag lovar att du kommer att älska de,för jag gör det.Men åhhh...Nu kom det bästa i hela låten Gap med The Kooks.

Jag älskar den låten men den är nog den mest sorgliga låt som finns.Om jag inte minns fel så ska jag ha lagt upp den här på bloggen men det var flera månader sedan.

Jag gråter nästan alltid när jag hör den för den får mig att tänka på alla de underbara och mest vackraste stunder jag har fått uppleva i mitt liv med de mest bästa personerna.Det är konstigt hur vissa saker kan påverka en här i livet.Jag gråter ju rätt mycket så jag tror att om någon skulle sätta på en låt som är lugn,sorglig och fin så skulle jag nog kunna brista ut i gråt.

Men det är inte så att jag sitter och storgråter utan mer som att några tårar trillar nerför mina kinder så de blir lite våta.

Låten,Gap,är skriven av Luke Pritchar,sångaren och Paul Garred,trummisen, och den är tillägnad till Lukes pappa och Pauls pappa.

Luke miste sin pappa när han var tre år och Paul när han var 18.Tydligen så hade Luke varit i tårar när de spelade in den här låten för första gången.Men en sak förstår jag inte.

Hur går man vidare från något sådant? Hur lär man sig att handskas med sanningen?

Jag skulle inte klara av tanken på att mista någon som jag älskar.Det finns nog inte så mycket man kan göra tror jag,annat än att acceptera det faktum att naturen har sin gång.

Men nu ska jag gå och vila om jag ska blir frisk men jag känner mig lite bättre idag.Fast det kan ju bero på att jag nästan käkar alvedon.

Vi ses.