Det kanske är något som inte bara jag är drabbad av.

Att inte kunna säga vad man tycker och det är väldigt tråkigt att jag är så.Men jag vet inte om ni såg det men förra veckan så skrev jag ett väldigt långt politiskt inägg.Var det någon som såg det?

Om ni gjorde så märkte ni väl att jag tog bort det några timmar senare.Tja...Det ångrar jag verkligen.För skrev verkligen hur jag kände och tyckte i nuet.Jag var så j*vla förbannad och bara skrev och skrev,tills jag tyckte att jag hade fått ut mig det mesta.Så när jag och Sandra satt i mitt kök på lunchen idag såberättade jag för henne att jag hade skrivit det inlägget men att jag senare samma dag hade tagit bort det.

Sandra tyckte inte att jag skulle ha gjort det utan att jag borde haft kvar inlägget och stått upp för mina åsikter.Själv håller jag med och tycker att jag var en fegis som inte hade kvar inlägget i bloggen och struntat i om någon tyckte att jag var konstig eller något annat.Jag har grubblat över detta hela eftermiddagen och funderat på att besöka PI igen,som jag gjorde förra gången,och skriva ett nytt inlägg som gör mig förbannad och uppretad.Men skulle jag då våga ha kvar inlägget och våga stå upp för min åsikter.

Ja vet ärligt talat inte men jag skulle nog försöka att motstå lusten att klicka på "Ta bort markerat inlägg"

En sak som vi människor är dåliga på är att våga stå upp för våra egna åsikter,särskilt de som inte säger så mycket i vanliga fall.Om man jobbar i grupper i skolan så är det oftast "Visst,det låter väl bra" när man kommer med ett förslag.Oftast när jag för en gångs skull kommer med ett förslag på idéer så får man knappt någon respons.Det är mestadels "Ja" och "Mm" samt nickningar.Jag vet för jag tillhör den gruppen.Men ibland så slås jag av tanken att "Du har en nbra idé här,så säg den istället för att inte säga någonting."

Sedan sitter man där och bollar med tanken på att uttrycka sina åsikter på ett bra sätt.Ibland säger jag något och ibland inte men på senare tid har jag börjat prata mer och mer.

Kanske känner ni igen er om jag säger "Jag trivs bäst i bakrunden än i rampljuset" eller "Jag är hellre en körsångare än en front-man"

Med andra ord så triv jag i det tysta.Jag säger inte mycket,än mindre hemma.Där säger jag ingenting om jag inte måste.Jag pratar knappt med mina föräldrar och oftast blir jag irriterad om de vill prata fast jag inte vill.När de frågar mig något får jag anstränga mig för att orka svara och när väl samtalet är över låser jag in mig på ett annat rum och pustar ut en lång suck,glad över att få vara för mig själv och bara lyssna på musik och kunna tänka i lugn och ro.

det lustiga är att jag vet inte varför jag känner så men jag hyser agg mot att prata hemma.Det är jobbigt och onödigt.

Varje gång jag säger något till mina föräldrar så är det som att prata med en vägg,de varken förstår eller bryr sig.

Så jag antar att jag har gett upp att prata över huvudtaget.Men jag tror att jag har kommit in i någon sort period där jag helst bara vill vara för mig själv.

Känner ni igen er?

Men nu ska jag plugga så vi ses väl senare skulle jag nog tro.Ha den forsatt trevlig dag allesammans :)

Tja!